Tjuvarna tog med sig en av Anna-Karins käraste ägodelar.
— Alla mina onda aningar bekräftades när jag försiktigt tittade in i vardagsrummet, berättar Anna Karin, samma hemska röra där som i hallen, fast ännu värre.
Allting var omkullvräkt och utrivet och när jag såg att TV:n var borta, en stor platt-TV som inte vem som helst bär med sig, insåg jag allvaret och kände att jag måste ut — tjuven eller tjuvarna kunde ju finnas kvar i huset! Jag tog Wilma i handen och vi sprang ut till Hugo i bilen. Sen ringde jag polisen, min man och så mina föräldrar så att någon kunde komma och ta hand om barnen.
Det var inte första gången som Anna-Karin och Tommy drabbades av inbrott.
— Första gången var redan under byggtiden av det nya huset. Det var många i området som byggde nytt samtidigt med oss och det försvann en hel del från byggarbetsplatserna.
Vi funderade på att sätta in ett tillfälligt larm under byggtiden men kom naturligtvis aldrig till skott, säger Anna-Karin leende. Huset fick stå obevakat och så hände det som inte fick hända —tjuvarna kom och tog med sig alla vitvaror, toalettstol och en massa annat som stod löst på arbetsplatsen.
Inbrottet skedde alldeles innan vi skulle flytta in februari 2007. Det fördröjde inte inflyttningen men vi fick leva lite provisoriskt i början eftersom man inte riktigt hann ersätta allt det stulna. Visa av skadan skulle vi snarast möjligt sätta in ett hemlarm, vi "skulle bara" hitta rätt leverantör innan vi gjorde slag i saken. Men massor av saker kom i mellan i samband med flytten och vi kom aldrig till avslut. Därför gick det som det gick — bara två månader efter inflyttningsdagen.
— På bygget såg vi inte förödelsen och det var liksom inte vårt hem innan vi hade flyttat in, säger Anna-Karin, men nu blev det i högsta grad en handling som riktades mot oss. Tjuvarna hade varit och rotat precis överallt. Man hade hunnit vända ut och in på i princip alla utrymmen i huset, det enda rum som var orört var Wilmas. Kanske hade man blivitavbrutna, vissa saker tydde på det.
"Chocken att komma in och se hur de hade vänt upp och ner på vårt nya hem var en helt annan upplevelse än inbrottet på byggarbetsplatsen".
Bland annat hade vi en liten väggmonterad TV i sovrummet som var till hälften bortsliten. TV:n hängde kvar i en eller två skruvar, men väggen var förstörd så det var bara för oss att spackla och tapetsera om. Men det handlar trots allt inte så mycket om det materiella, säger Anna-Karin, det värsta är känslan av att någon rotat runt i vårt hus, i vårt mest privata utan någon som helst hänsyn. Och så det, säger hon, att någon verkar att ha iakttagit oss, helt enkelt spionerat och kartlagt våra vanor och mönster för att slå till vid bästa tillfälle.
Allt detta ledde till att jag var hemma ett par dagar från jobbet.
— Först och främst för att ta hand om det praktiska men också därför att jag kände mig tagen av händelsen — ett inbrott passerar faktiskt inte psykiskt obemärkt. Dessutom innebar det en förfärlig massa jobb och krångel med bl a polis och försäkringsbolag. Det tog minst ett år, främst för Tommy, innan alla praktiska detaljer var avklarade.
Tjuvarna hade tagit sig in genom altandörren; tagit bort listerna och lyft bort glasrutan trots att det inte är möjligt enligt dörrtillverkaren. Därför har vi nu säkrat den vägen genom att sätta särskilda låsbleck runt alla fönsterytor. Men framför allt, säger Anna-Karin bestämt, så gjorde vi äntligen slag i saken med att väja larm.
Nuförtiden låser jag och larmar även om jag bara är hemifrån en kort stund.
— Vi gjorde en grundlig inventering av möjliga larm och fann ganska snart att Securitas Direct var det bästa alternativet. För säkerhets skull valde vi en lösning med både kamera och rökdetektor och för att verkligen gardera oss beställde vi samma larm till garaget. Vad som också kändes bra med det nya larmet var att vi allt som oftast ser en Aroundio Patrol-bil i området. Vi förstår att den närvaron både verkar avskräckande och innebär att vi får snabb hjälp om någonting skulle hända igen.
Med detta känner vi att vi har gjort vad vi har kunnat; det som vi egentligen skulle ha gjort redan under byggtiden. Man lär av sina misstag och så småningom blir man vis. Även om det kan ta extra lång tid för vissa, avslutar Anna-Karin med ett lite självkritiskt leende.
